Finalen tydligt i sikte, bäddat med två raka hemmamatcher och en möjlighet att på allvar ta den här omstarten till nästa nivå. Hur kan vi göra det här till en jäkligare utmaning än vad det i själva verket behöver vara?

Jo, vi sätter oprövade Theo Rask på karriärens största prov mot en av seriens bästa anfallare. 

Låt oss skicka upp Henrik Castegren, som startat varenda match i trebackslinjen, som vinge till höger och hoppas att det fungerar mot ett Alexander Jeremejeff-elakt Häcken.

Utfallet. 

Helt okej.

När IFK Norrköping hade bollen. 

När Häcken hade den och hotade i IFK:s straffområde kom 2020 som en smärtsam repris och landade som tre örfilar som fick det att ringa mellan öronen. 

De tafatta bjudningarnas tid skulle ju vara över. 

Men…

…missbedömning av Rask och en IFK-backlinje utan djup: 1–1, Jeremejeff.

När första halvlek skulle knytas ihop och med en skön 2–1-ledning i ryggen glömde Kamraterna bort att spela på klockan, låg fel, hamnade fel och Benie Traore skickade in kvitteringen på bortre.

Fel, fel, fel.

Kryss halvvägs i cupkvarten. 

Kostsamma försvarsblunders, men 45 minuter kvar att fixa avancemanget. Med Erik Friberg ut, vadskadad, tappade Häcken sin hjärna och klokhet men när motståndarna är så generösa att de en tredje gång flummar till det i försvarsspelet är det bara tacka och ta emot. 

Henrik Castegren hamnade på mellis och bollen till Tobias Heintz, ja han som testade här förra vintern, och IFK straffades en tredje gång.

2–3.

Det återstod en dryg halvtimme och när Häcken bevakade och backade så blev det gäster som satt i knäet på Pontus Dahlberg och ett matande, bollande och instickssökande IFK som försökte men stöp efter fyra stopptidsminuter.

Onödigt.

Naivt.

Rikard Norlings första förlust som tränare för IFK Norrköping och det är svårt att skaka av sig att han till stor del grävde den här gropen åt sig själv. 

Hur nobelt det än är att satsa på en ung försvarstalang i det här läget så blev det inte bra. 

Theo Rask kommer resa sig och få fler chanser men att gambla med en nykomponerad backlinje kostade det här cuplivet.

“Kriga Norrköping – Mot Guldet” löd banderollen bakom ena målet. 

Visst krigades det och visst skulle det räckt med två ursnygga mål, Samuel Adegbenro och Sead Haksabanovic, men en barnslig defensiv skickar igång ett par larmklockor att det kanske inte bara behövs en central mittfältare och en vänstervinge till innan fönstret slår igen. 

Jag gillade Marco Lunds tuffhet. Det gjorde ont att möta dansken, fråga Tobias Heintz, men bredvid Linus Wahlqvist skulle det inte skada med ett tredje försvarsnamn som landar någonstans mellan Rasmus Lauritsen och just nämnde Wahlqvist.

Ìsak Bergmann Jóhannesson satt kvar besviken och ilsken på konstgräset efter slutsignalen. Jag har sett det där ansiktsuttrycket förr i den unge islänningens ansikte. Inte minst under den kollapsande hösten när det, liksom här, bjöd på baklängesmål. 

Ledning två gånger om på hemmaplan. Ena benet i semifinal, som också hade spelats hemma, men förlorare.

Grattis Häcken. Bakläxa, IFK Norrköping.

Textkälla/Bildlänk: Norrköpings Tidningar